När allt börjar ordna upp sig...
Jag var 15 år. Jag hade blivit en aning effektivare i skolan och mitt liv flöt på. Tyckte jag iallafall. Jag hade släppt Olof helt och hållet efter att faktiskt ha haft känslor (dock förträngda) kvar för honom sedan han gjorde slut. Jag hade försökt rannsaka mig själv och kommit fram till att Daniel-grejjen måste ha varit pga att jag behövde känna mig behövd. Jag ville helt enkelt att någon skulle se mig och tycka om mig för den jag var. Men nu vart det inte så. Visst pratade jag och Daniel fortfarande och det hände dessutom ganska ofta. Jag visste så mycket som att det sket sig mellan honom och Emma, men jag vet inte om det berodde på mig eller det faktum att han hade så liten kuk. Sen kan det självklart ha berott på något annat också, vad vet jag! Efter ett tag var vi tillbaks på ruta ett. Musik och telefonsex och allt kändes så självklart, så vardagligt. Ja nästan som att borsta tänderna. När Daniel en dag berättade att han träffat en tjej kände jag att nu fick det vara bra för ett tag. Varför lägga ner energi på en kille som ändå aldrig kommer att bli min eller ens kommer vilja träffa mig igen?
Jag och Denise som redan var så bra vänner kom närmre och närmre varandra. Hon var redan då den mest omtänksamma tjej jag visste och fanns alltid där i vått och torrt. Jag undrar hur många gånger hon stått bakom mig och skyddat mig mot alla påhopp och visuella sparkar jag tagit emot. Hon var och är helt fantastisk och jag kommer aldrig att hitta en liknande vän. Vi gjorde nästan allting tillsammans. Jag spenderade all min fritid hos henne förutom de gånger jag kände för att hänga nere i centrum med mina inte alls lika brighta vänner eller inne i stan på ungdomsdisco där man inte fick dricka men gjorde det iaf. Då var hon aldrig med. Hon tyckte inte om att dricka, hon gjorde annat som vilken vettig tonåring som helst egentligen borde göra. Hon var smart och jag var dum. Jävla mig som aldrig lyssnar på någon annan.
Jag trodde att det jag vart med om var omöjligt att bräcka. Jag hade gjort det mesta och var nog en av få unga som gått igenom så mycket innan jag ens hunnit fylla 16 år. Trodde jag ja! Det var innan jag träffade Simon. Och det var då helvetet började...
